03. min familj:
min familj är lika många som fingrarna på en hand:
pappa, strumpan, bästemannen, lilleman och pippin.
pappa och strumpan som alltid funnits där + bästemannen som jag träffade för snart 3 och ett halvt år sedan och ganska tidigt bestämde mig för att jag var en aning förälskad i.
det finns en ganska liten skara kvar av vad en väl får räkna som nära släktingar. mor- och farföräldrar är borta sedan länge, samma sak är det med moster och morbror. faster och farbror finns kvar men den sidan har jag aldrig haft ordentlig kontakt med, bortsett från min söta farmor som jag nog var speciellt förtjust i. förutom mamma är hon förmodligen den enda människa jag någonsin sörjt. kusiner har jag några stycken, men de flesta har alltid varit för gamla för att vi ska ha kunnat umgås på lika villkor, de var liksom redan i trettioårsåldern med egna familjer eller rentav gifta när jag fortfarande var tonåring. fast det där har aldrig spelat någon större roll, jag är inte den som behöver många människor omkring mig, även om det kanske hade varit roligt att kunna ställa till med ett hejdundrande släktkalas ibland.
jag är inte fåfäng nog att beklaga mig över att släkten känns distanserad eller att mitt sociala nätverk inte är enormt. tre av de bästa människorna i hela världen som vågar ifrågasätta men i slutändan ändå accepterar mina brister, två ganska påfrestande men älskvärda katter, några få noggrant utvalda bästa vänner, och en drös mer eller mindre bekanta. behöver jag verkligen mer än så?