Jag vet inte vad som händer med min tidsuppfattning. I förmiddags fick jag ringa Patrik och dubbelkolla vilken dag det är eftersom kalendern visade tisdag medan jag var så gott som bombsäker på att det var onsdag. Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag dessutom på att jag gick runt hela dagen igår i tron om att det var tisdag redan då. Kan det vara åldern tro? Nu börjar jag bli senil också.

Ska följa med Patrik upp på berget och försöka jogga åtminstone ett par kilometer senare i eftermiddag. Kondition har jag väl någorlunda i nuläget men inga muskler öht. Slappa armar och en mjuk mage. Hurra! Jag har ett stundtals ihärdigt letande till trots inte upptäckt några muskler på kroppen sen jag slutade med ridningen för snart 11 år sen. På den tiden hade jag en hel del ändå. Visserligen fick väl rumpan plats i en bilbarnsstol även då men benen var ju ena jäkla kraftpaket alltså. Jag var såklart missnöjd eftersom alla i kompisgänget hade pinnsmala ben medan jag hade förärats med en kraftig benstomme (tack pappa) men nu i efterhand var dom nog inte helt fel. Sen började jag naturligtvis öka i vikt och toppnoterade ett par år senare med 76-77 kilo (i kombination med mina 170 cm ovan jord). Nåväl, gött att slippa släpa runt på den extravikten numera. Det är läskigt att tiden går så fort och en aning skrämmande att det faktiskt är så länge sen jag fyllde 15.