02. min pappa:
min pappa är förmodligen världens snällaste. en sån som alltid ställer upp för en oavsett vad det handlar om, och som har tappat humöret och fattningen inte mer än kanske 5 gånger i sitt 61-åriga liv. när det väldigt tidigt blev strul med strumpans biologiska pappa var det självklart att han skulle axla den rollen och aldrig behandla oss olika, och när mamma blev sämre och fick nya cancerbesked där under hösten 2004 nån gång var det lika självklart att han skulle flytta tillbaka till huset för att ta om hand, trots att de varit separerade i 12 år. min pappa har alltid tagit om hand. det är ganska fint att tänka på, hur den som en väljer att få sina barn med trots separation och nya människor omkring en ändå förblir den som alltid kan sättas tilllit till när problemen sätter krokben för livet.
jag vet inte vad mer som kan sägas. kanske att jag vuxit upp med en arbetsnarkoman som kunde jobba från morgon till kväll, att han förr i tiden hade korpsvart lockigt hår eller att vi ibland tar bilen och åker iväg nånstans bara för att.