Vid niotiden ikväll är det två år sedan pappa ringde och berättade att min älskade lilla mamma aldrig mer skulle behöva ligga i sin säng och ha ont. Det har tagit tid, men numera känns det nästan som att jag förlåtit mig själv för att jag inte var hos henne när hon somnade in. Eller, åtminstone känns det så vissa dagar. Vi ska ner till kyrkogården senare i eftermiddag och sätta dit en bukett färska blommor så att hon åtminstone kan ha det fint där hon är nu. ♡